Ungefär den 28 oktober 2011 skulle jag och Mathias blivit föräldrar. Till ett mycket efterlängtat litet barn. Skulle ha…
Måndagen den 4 april började precis som vanligt jag jobbade och vi hade möte. Efter mötet bad jag VD’n stanna kvar och jag berättade att jag var gravid i 11 veckan. När jag reser mig upp för att gå forsar det ut blod. Kjol, leggings, strumpor, skor, stol och heltäckningsmattan blir blodiga.
Efter om och men blir jag och hundarna inpackade i min bil och en arbetskamrat kör mig till gynakuten på Kvinnokliniken i Lund där Mathias möter upp mig. Jag blöder fortfarande kopiösa mängder och blöder ner entrén på vägen in. Personalen på gynakuten lägger mig på en bår klär av mig mina blodindränkta kläder och ordnar speciella nättrosor och rejäla bindor i blöjformat. Jag får kanyl, de tar blodprover och jag får dropp. Efter en stund kommer läkaren och undersöker mig och berättar och visar att det inte finns ett normalutvecklat levande foster därinne och nu måste vi få ut resterna så att jag slutar blöda så hysteriskt.
Jag får tabletter som ska dra ihop livmodern och stöta ut resterna. Blir inlagd och får mer dropp, och smärtstillande. På morgonen dagen efter konstaterar man att eftersom min kropp och tabletterna gjort sitt jobb slipper jag att bli sövd och skrapad för tillfället men ska givetvis tillbaka på återbesök.
1 av 4 kvinnor som försöker bli gravid har någon gång fått missfall får jag veta. Varför är detta ämne tabu? Är det fult att inte klara att bära fram ett levande barn? Jag är bara oerhört tacksam att jag inte var ensam när det hände och att jag har sådana fantastiska vänner och en underbar familj som alltid ställer upp. Stor eloge till all personal på Kvinnokliniken både gynakuten och avdelning 49 i Lund för ett helt fantastisk bemötande och omhändertagande.